Trons grund – om budskapet

Om missförstånd

När Jesus talar om att saltet förlorar sin kraft och ljuset göms under en skopa, så vill han troligen göra oss uppmärksamma på något viktigt. Vad är det som gör att vi förlorar vår kraft? Vad är det som gör att vi inte lyser? eller att man inte lägger märke till våra gärningar?

Hela bergspredikan kan ses som Jesu försök att förmå mänskor att inse att det finns något gällande Guds vilja som de har missförstått. ”Ni har hört att det blev sagt….men jag säger er…”

Reformation handlar kanske om att inse vad man missförstått och lära sig en ny förståelse.

Vad är det då i vår tid som vi har skäl att lära oss på nytt? 

När jag för en tid sedan frågade på facebook vad som behöver reformeras fick jag många intressanta kommentarer. En var att det är vår inställning typ: vi är bättre än andra kristna,  som behöver reformeras. Andra konstaterade att förnyelse måste handla om att veta vad man skall släppa taget om. Att utvärdera det vi har kan både betyda att lämna bort och att fördjupa och förbättra. Och det är en reformation i sig. Att hålla fast vid yttre former är inte reformation. Men att att hålla fast vid det eviga och oföränderliga och hitta nya uttryck – det är reformation. Förändring är inget självändamål – men en förändring mot det djupa, sanna och eviga är något man vill vara med på. Och en annan fråga som aktualiserades var vad det finns som inspirerar oss och ger oss mod. Och så fanns kommentaren om att vi måste söka efter att förstå Jesu ord med vårt hjärta och i ett gott sinnelag och ändå kan vi bara bristfälligt förstå.

Alla de här kommentarerna lyfter fram intressanta dimensioner i vår förståelse av kyrkans budskap. Och det är ju det som reformationsdagen handlar om.

En enskild mänskas reformation

En enskild människas liv som kristen innebär att vara stark genom att vara svag. Att bli fri genom att bli totalt beroende. Att växa genom att bli mindre. Att bli vis genom att strunta i klokskapen. Att bli helgon genom att vara syndare. Att vara fullkomlig i kärleken genom att älska mitt i sin egen bristfällighet. Listan på motsägelser kan göras mycket lång.

Att leva mitt i självmotsägelsen och att våga betrakta sig själv som svag, beroende, liten, oförnuftig, syndig och bristfällig är en del av den process som en reformation innebär. Men processen innebär också att se sig själv som växande, vis helgad och kärleksfull. Och det är sådant som skall synas i världen som en stad på berget, som ett ljus i staken och som värme från en brasa.

Kyrkans reformation då?

Kan vi vara ett samfund som är en gemenskap av svaga, beroende, små och oförnuftiga, syndiga och bristfälliga mänskor som tillsammans utstrålar värme och ljus? Och finns det något avgörande som vi har missförstått som vi behöver ändra på?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s