Predikan vid radiogudstjänsten 17 söndagen efter Pingst

Vad är viktigast att sträva efter i livet? Är det att samla rikedomar? Är det att uppnå en hög ålder? Är det att vinna tävlingen med sina samtida – lyckas bättre än andra? Jag tror att de allra flesta svarar nej på de här frågorna. Man vad beror det då på att så många lever som om det skulle vara det viktigaste?
Inför döden prövas så mycket av det som livet innehållit. Vad kan jag ta med mig från detta livet? Rikedom, ett långt livs glädjeämnen? En segerkrans över att jag klarade mig bättre än andra? Nej knappast så. Vad kan jag då ta med mig?
Visst är det ju som om frågan skulle retas litet med oss. Vad kan man nu rimligtvis ta med sig? Och ändå är det så att det finns ett bagage som är viktigt att packa inför den sista färden.
I dagens evangelium möter vi en kvinna vars liv har blivit förstört. I det dåtida samhället hörde hon till en mycket utsatt grupp. Hon var änka. Som kvinna kunde hon inte driva sin egen sak. Det behövdes en man till det. Och så länge man var dotter och hade en far som tog hand om en gick det bra. Och var man gift och hade en man som tog hand om en klarade sig det hela också. Men hon var änka. Hennes möjligheter var få. Om hennes döde man hade börder kunde de ta hand om henne. Eventuellt gifta sig med henne. Och hade hon söner så kunde de vara hennes räddning. Den här änkan hade en enda son. Han hade varit hennes räddning. Och nu låg han bår och bars ut ur staden. Hennes sorg måste ha varit stor på många plan.
Vi är alla bekanta med sorg. En del har mist en nära anhörig och vet hur stor smärtan är när döden möter en. Nu skulle det ju ligga nära till hands att tänka att Jesus genom sitt handlande vill säga att hans uppgift är att förlänga livet – och alltså är ett långt jordiskt liv något som vi till varje pris skall eftersträva. Guds Son själv befrämjade detta. Men det är fel! Det är inte vad Jesus gör. Hans medlidande väcktes inte av att den unge mannen var död. För döden visste han nog hur han skulle hantera. Han bröt dödens makt genom sitt offer på korset. Nej Jesus medlidande väcktes med kvinnan som levde i en värld drabbad av ondskan, av synden, av lidandet, av smärtan i en värld där människor har så svårt att göra gott mot varandra. I detta livet behövde hon sin son, eftersom världen var så ond.
Det finns en legend som berättar om hur mänskorna en gång enades om att be Gud : Herre ta bort döden från jorden! Våra kära rycks så obarmhärtigt ifrån oss och sorgen över döden är så bitter. Och Gud, säger legenden, hörde bönen. Alla drog en lättandens suck. Och glädjen var stor. Men så småningom förvandlades guldet till sand. Glädjen försvann. De sjuka klagade över att inte mild befrielse längre kom för att avsluta deras smärta i sjukdomen. De gamla var missnöjda över ungdomen som valde så andra vägar än de själva valt. De unga klagade på att de gamla stod i vägen för all utveckling och plomberade alla tjänster och alla attraktiva poster. Mänskorna blev för många på jorden. De lättsinniga, som inte ville tänka på någon moral, förde ett vildare liv än någonsin förr, eftersom de inte behövde tänka på konsekvenserna. De som var flitiga tappade arbetsmotivationen, eftersom tiden ju alltid fanns. Till och med kärleken kallnade i de flesta fall eftersom man inte längre behövde befara att mista varandra. Livet blev glädjelöst. En tung likgiltighet drabbade mänskorna. Och en dag enades mänskorna om att be: Herre, ge oss döden igen.
Det är inte så att dödens utplånande är svaret på allt lidande och all nöd. I själva verket är döden nödvändig. Men dödens betydelse har förändrats genom Guds ingripande. Döden är en port till gemenskap med Gud för den som hoppas på Jesus Kristus och på att han kan göra oss syndfria och redo för att ingå i Guds rike.
Därför blir den stora frågan inför döden för oss INTE hur vi skall kunna undvika den, utan hur vi skall bereda oss för den.
Den heliga Cecilia skall ha sagt så här om döden: När jag dör, är det inte jag som dör. Det är endast min smärta, mitt elände som dör.
Hur skall jag då kunna finna en sådan frid inför döden?
H C Andersen, den danske berättaren har i boken Eventyr, en berättelse som heter näktergalen. Där berättar han om den kinesiske kejsaren på dödslägret. Alla mänskor har gått sin väg. Ensam ligger han i sin präktiga säng. Så kommer döden. Den tar hans svärd och hans krona, sätter sig tungt på hans bröst och väntar på att få ta honom själv. Runt omkring i sänghängenas veck sitter underliga ansikten som ser på kejsaren. Somliga är milda och vänliga, andra fula och mörka. Det är kejsarens goda och onda gärningar, som nu ser på honom, när döden sitter på hans hjärta. Och de viskar till honom och säger: Minns du? Minns du? De fulaste ansikten talar högst och de berättar så mycket för honom som han inte har tänkt på, på många år och som han gärna har glömt bort. Kallsvetten tränger fram på hans panna. Han ropar på musik och den stora kinesiska trumman. Slå larm, för oljud! Så ja slipper höra vad de mörka ansiktena säger. Men inget hjälper. Obönhörligt fortsätter ansikten med sitt: Minns du? Minns du! Och det är då som en näktergalens sång plötsligt hörs utanför fönstret. Ju mera den sjunger, desto mera bleknar ansiktena. Och döden som sitter på kejsarens bröst, lämnar sin plats, ger tillbaka svärd och krona och försvinner ut som en iskall vit dimma. Näktergalen har sjungit in liv och ljus i kejsarens hjärta.
Kära vänner. I dödens stillhet kan vi svårligen undkomma minnen, försummelser och synder. Anklagelser hopar sig. Ingen kinesisk trumma, inga mediciner, inget finns som kan överrösta deras hot. Det är då vi behöver en sång, ett budskap som ger ljus och liv. Det är inte ett förlängt liv på jorden som vi behöver, det är inte rikedomar eller visshet om att vi klarade oss bäst i livets stora tävling. Nej det är evangeliet som Jesus Kristus ger oss. Evangeliet om Honom som dog för vår synd och som nu är livets furste. Dödens besegrare.
Bibeln lär oss att det är tre saker som vi kan ta med oss när dödens stund nalkas. Det Tro, det är Hopp och det är Kärlek. Det är dessa som förblir bestående. Och störst av dem är kärleken.
Kära vän. Det här betyder att vi kan lära oss att leva så att tron på Jesus får bära oss genom liv och död. Tron leder oss att kämpa mot det onda och för det goda. Mot maktfullkomlighet för de svaga – precis som Jesus gör i dagens evangelietext. Vi kan leva med att hålla fast vid hoppet om syndernas förlåtelse och evigt liv. Så som så många envist har gjort. Och vi kan låta kärlekens alla uttryck fylla våra liv för att motverka själviskhet och synd. Den kärlek som gör att vi kan höra Guds röst som säger: Mitt älskade barn, jag älskar dig. Alla anklagelser skall jag utplåna. Alla tårar skall jag torka. Jag älskar dig. Jag ger mitt liv för att du skall få liv, också efter döden. När du dör, är det inte du som dör. Det är endast din smärta, ditt elände som dör.
Be om att få dö med tro, hopp och kärlek av detta slag. Då har du levt rätt.

3 reaktioner till “Predikan vid radiogudstjänsten 17 söndagen efter Pingst

  1. ja du..du vet inte hur bra det här var för mig…hur fast jag är i döden i mitt livslevande liv.

  2. VI har mycket och upptäcka även idag med den heliga anden ledning och ordet har förmåga att öppna portar till att uppleva ljuvliga stunder med Herrens närvaro och dom tider vi minns alltid efteråt tilll att vittna om Hererns godhet och kärlek i Jesus blods seger ,tack med välsignelse keijo södertälje

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s