På småtimmarna

Några timmar av sömn och gårdagens texter gör kullerbyttor i huvudet på mig. Försöker hitta en bekväm ställning. Inget är bra och jag  snurrar runt tills jag nästan slagit knut på mig.  Någonstans mellan sömn och vaket tillstånd försöker jag få ordning på vardagen. Den ena tanken avlöser den andra. Tre dagars förkylning med rinnande näsa och deadline för årsberättelsen till Finska Missionssällskapet – en sämre kombination får man söka efter. Nåväl, den blev gjord, men siktet är redan inne på nästa uppgift. Hur ska jag känna igen fru Rana? Har träff med henne på morgonen utanför Hot Bakery Café. Fast hon hittar nog mig, bland alla mörkhåriga. Undrar just varför jag valde att göra det så svårt för mig. Än en gång! Jag behövde en kvinna, som kan vinna respekt hos manliga lyssnare, med bibelskolexamen, med gott anseende, rekommenderad av en ansedd pastor. Javisst, så var det. Jag har garderat mig. Skolningsdagen  för våra kyrkliga samarbetsorganisationer börjar störa min nattsömn. Ser framför mig raden av tjugofem män och en kvinna i publiken. Likadant är det på skolningsdagarna för våra biståndspartners. Men månne hon inte uppfyller alla kriterier som bibelstudiehållare– som kvinna alltså. Inte för att det är någon skillnad på kvinna och man – det är ju just det.  Och därför är det skillnad. Tankarna vandrar vidare. Nästa gång kunde vi kanske hålla skolningen på någon av bibelskolorna, i två dagar. Det skulle behövas. Jag ser framför mig männen som kliver upp i de skrangliga två-våningssängarna, fyra per rum. Man säger att de bästa idéerna kläcks på småtimmaran. Men kanske inte den här gången. Och så mannen från dalitorganisationen. Borde jag först ha stämt träff med honom? I telefonen lät han inte alls som en föreläsare, sådan jag tänker mig, lugn och sansad. Nåväl, han representerar i alla fall den äldsta organisationen och är t.o.m. generalsekreterare. Det får duga.

Jag slumrar till och plötsligt är jag på en av Sverige-båtarna. Någonstans under nedre däck. Maskinljudet är sövande, tills jag inser att jag nog ligger hemma i sängen i Kathmandu. Höghusets generator har startat.  Ett litet jordskalv, bara ett sakta gungande  och likheten med en båtresa skulle vara slående. En snabb tanke av tacksamhet sköljer över mig, som Finska vikens vatten.  Vi har inte haft några skalv på länge.
Men vänta. Generatorn startade. Det måste betyda att det ren är tidig morgon…. Ett litet frö till panik slår rot. Och det blir inte bättre av att jag irriterar mig över stadens elverk. På natten har vi ström, men inte när vi mest skulle behöva den! Och medvursten får jag inte glömma. Den som barnen hämtade med sig från Finland till jul. Den kan vi inte spara hur länge som helst. – Jag måste ha somnat på nytt, för när väckarklockan ringer är jag i Etiopien- av alla länder! Någonting med landets självständighet tycks bry min hjärna så till den grad att jag plötsligt är klarvaken. Huh, vilken natt! Tack Gud att jag inte behöver ta alla världens bekymmer på mig, för det gör Du! Men tack att jag får vara med – på ett litet hörn. Fast  först måste jag få i mig frukost. Jag är vrålhungrig. Sen tar jag itu med fru Rana.

Mia Westerling, Kathmandu, Nepal
Bild:Frida Westerling

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s