Förståelse för religion

Senaste vår rasade en debatt om religionsundervisningen i våra skolor och biträdande justitiekanslern försökte tolka lagstiftaren så att man inte kan sjunga psalmer i skolan. Åtminstone inte de verser som justitiekanslern inte hade godkänt. Lagstiftaren tog sedan själv ställning i frågan och det visade sig att biträdande justitekanslern inte hade så stort stöd för sin tolkning, trots hänvisningar till europadomstolen.

Frågan om varför vi har religionsundervisningen i skolan är inte avgjord med det ändå. Dagens Hbl tar upp frågan i sin ledare (Sylvia Bjon, Hbl 13.8.2014).

Jag kan inte låta bli att förvånas över hur ytlig diskussionen om religionsundervisningen har blivit. Frågan om mänskans inneboende längtan efter att nå utanför den verklighet som begränsas av tid och rum som vi känner dem, är inget som man kan kvittera med sitt förakt, sina egna tvivel, eller – som det har blivit så populärt att göra – hävda att den egna tron på naturvetenskapens sannolika utgångsantaganden med enkelhet kan ersätta religion, och därför borde religion inte räknas överhuvudtaget.

Voj, voj.

Ett av de vapen man använder för att skyffla undan religionen är antagandet att religion alltid är privat och att ”religionsfrihet” skall tolkas så, att man inte skall kunna upptäcka vilken religion man bekänner. Så talar främst skammen.

Religion är alltid till karaktären social och offentlig. Däremot kan man inte tvinga någon att ha en religion. Men om man nu har det, så måste det också få synas, vilket respekteras i de flesta länder. Men i de nordiska länderna har man börjat ifrågasatta det. Särskilt när det gäller kristendom. Det intressanta är att samma personer som kämpar för hinduns rätt att bära turban när han kör buss, och muslimens rätt att bära burka på jobbet, hävdar att kristna trosuttryck i skolan är hämmande. Och måste hållas hemliga.

Ett barns rätt att leva trygg inom de ramar som familjens religion innebär borde inte kunna ifrågasättas. Men detta evinnerliga tjatande om att religion skall undervisas objektiv och ur ett utifrånperspektiv gör just detta. Religionsundervisning som kan leda till tolerans och förståelse för andras religiösa behov måste bygga på att ens egna ( dvs familjens) religiösa behov beaktas. Religion måste därför undervisas från ett inifrånperspektiv. Med respekt för vars och ens religösa/kulturella bakgrund, och med respekt för religion i sig själv.

Lärare som undervisar i religion med inställningen att den är oviktig gör en stor björntjänst åt eleverna. Lärare som låter förstå att kristendomen som religion enbart bygger på antaganden och overifierade fakta och som menar att Jesus inte var en historisk person, gör sig skyldiga till vetenskapligt bedrägeri. Tyvärr är det inte i främsta hand lärare som har ansvar för religionsundervisningen som gör sig skyldiga till detta. Även om det också händer.

Den som får en möjlighet att utforska sin egen religion på ett respektfullt sätt kan också växa i förståelsen för dem som har andra värderingar. Skulle det inte vara dags att börja diskutera religionens plats i skolan på allvar. Istället för att försöka utplåna den.

2 reaktioner till “Förståelse för religion

  1. Bra att någon vågar ta tag i detta och belysa det sakligt. God fortsättning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s