Ett intressant inlägg i debatten om religionsundervisning i skolan

Lektorn i fysik vid Brändö Gymnasium har uppmärksammat mitt blogginlägg om religionsundervisningen. Jag instämmer i mycket av det Leif Ekrem lyfter fram, men det finns några missförstånd jag vill beröra samtidigt som jag rebloggar hans inlägg.
När jag säger att endel hävdar att den egna tron på naturvetenskapens sannolika utgångsantaganden med enkelhet kan ersätta religion, och därför borde religion inte räknas överhuvudtaget, så avser jag inte att naturvetenskaplig förståelse skulle tränga undan religionen. Tvärtom. Jag är övertygad om att naturvetenskaplig förståelse aldrig kan ersätta eller tränga undan religionen. Naturvetenskapen besvarar, och skall besvara frågan HUR. Medan religionen skall besvara, och hävdar jag, besvarar, frågan VARFÖR. Därför har det varit i kyrkans intresse att upprätthålla universitet, stöda forskning och uppmuntra till vetgirighet inom naturvetenskapens område. Av den enkla anledningen att naturvetenskapen är religionens, eller åtminstone teologins, komplement. Och likaväl kan religionen vara naturvetenskapens komplement. Så länge uppdraget är klart och ingen sammanblandning sker så behöver dessa discipliner varandra. Problemen uppkommer när man sammanblandar naturvetenskapliga resultat med ännu obekräftade naturvetenskapliga antaganden eller hypoteser. Leif Ekrem nämner själv Big Bang som en förklaring till universums uppkomst. Jag håller med om att det är den TROLIGASTE förklaringen till hur jorden och resten av universum uppkommit. Och en hel del av det forskningen kommit fram till stöder denna teori. Och det finns inga skäl att argumentera mot dessa. Men också Big Bang teorin ( som alltså inte är naturvetenskapligt bevisad, enbart sannolik) förutsätter tro på att Någonting kan uppkomma ur Ingenting. Och här nalkas vi religionens område. Åtminstone trons. Kanske detta kan belysa religionens och naturvetenskapens beroendeförhållande. Naturvetenskapen kan inte förklara HUR någonting uppkommer ur ingenting. Och behöver heller inte göra det. Inte kan religionen heller göra det. Men religionen förklarar VARFÖR det skedde och gör sålunda naturvetenskapen meningsfull. Men det finns alltså de som säger att tron på att naturvetenskapen har rätt, är tillräcklig. Ingen religion behövs. Tron på naturvetenskapens hypoteser räcker. Det är detta jag menar att är naivt. Det behövs en mera djupgående teologisk analys och reflektion. Och att inte erbjuda en sådan i skolan är att befrämja en naiv världssyn, menar jag.

Fysiklektorn undrar vad ett inifrånperspektiv skulle vara när det gäller religionsundervisning. Frågan är berättigad och svaret är lätt. Religionen måste få berör den egna övertygelsen. Bara så kan religionen, tron, livssynen… bli dynamisk och ha konsekvenser i livet. Ett utanförperspektiv betraktar trosfenomen på samma sätt som en biolog betraktar en fisk som skall dissekeras. Den ger intressant information men spelar ingen roll i livet längre. En sådan grundförutsättning passar inte inom ramen för ett humanistiskt koncept. Det säger väl sig självt.

Leif Ekrem har säkert rätt i att mycket dumt har gjorts inom ramen för religionsundervisningen. Men religionens närvaro i skolan skall väl inte bedömas på basen av sådant. Har vi faktiskt råd att inte undervisa i religion i våra skolor? Också inom det religiösa området borde eleverna erbjudas ett sunt och professionellt alternativ. Annars öppnar vi för vidskepelse, godtycke och manipulation.

Ekrems blogg

Kyrkoherden Stefan Forsén i Matteus församling i Helsingfors har skrivit ett läsvärt blogginlägg om religionsundervisning. Kan inte låta bli att kommentera en aning. Ska vi undervisa religion i våra skolor/gymnasier?

Jag vill inte säga ja eller nej. Det behövs en något djupare analys än så. Läste en annan historia. Hur ser det ut med religiositeten i USA? Här är en artikel om saken. Under 70 % av befolkningen räknar sig till de religiösas skara och den avtagande trenden är på ökande. I landet där termen bibelbälte myntades! Här hemma i Finland har vi en liknande statistik. Allt fler skriver ut sig ur kyrkan.Samtidigt kunde vi häromdagen i pressen läsa att alternativa religiösa samfund vinner terräng, speciellt bland unga i Finland. Hm! Inte alla gånger så bra.

Bloggaren är agnostiker och absolut inte någon expert på dessa frågor. Tar därför främst fasta på speciellt en punkt i kyrkoherde Stefan Forsens inlägg…

View original post 360 fler ord

Förståelse för religion

Senaste vår rasade en debatt om religionsundervisningen i våra skolor och biträdande justitiekanslern försökte tolka lagstiftaren så att man inte kan sjunga psalmer i skolan. Åtminstone inte de verser som justitiekanslern inte hade godkänt. Lagstiftaren tog sedan själv ställning i frågan och det visade sig att biträdande justitekanslern inte hade så stort stöd för sin tolkning, trots hänvisningar till europadomstolen.

Frågan om varför vi har religionsundervisningen i skolan är inte avgjord med det ändå. Dagens Hbl tar upp frågan i sin ledare (Sylvia Bjon, Hbl 13.8.2014).

Jag kan inte låta bli att förvånas över hur ytlig diskussionen om religionsundervisningen har blivit. Frågan om mänskans inneboende längtan efter att nå utanför den verklighet som begränsas av tid och rum som vi känner dem, är inget som man kan kvittera med sitt förakt, sina egna tvivel, eller – som det har blivit så populärt att göra – hävda att den egna tron på naturvetenskapens sannolika utgångsantaganden med enkelhet kan ersätta religion, och därför borde religion inte räknas överhuvudtaget.

Voj, voj.

Ett av de vapen man använder för att skyffla undan religionen är antagandet att religion alltid är privat och att ”religionsfrihet” skall tolkas så, att man inte skall kunna upptäcka vilken religion man bekänner. Så talar främst skammen.

Religion är alltid till karaktären social och offentlig. Däremot kan man inte tvinga någon att ha en religion. Men om man nu har det, så måste det också få synas, vilket respekteras i de flesta länder. Men i de nordiska länderna har man börjat ifrågasatta det. Särskilt när det gäller kristendom. Det intressanta är att samma personer som kämpar för hinduns rätt att bära turban när han kör buss, och muslimens rätt att bära burka på jobbet, hävdar att kristna trosuttryck i skolan är hämmande. Och måste hållas hemliga.

Ett barns rätt att leva trygg inom de ramar som familjens religion innebär borde inte kunna ifrågasättas. Men detta evinnerliga tjatande om att religion skall undervisas objektiv och ur ett utifrånperspektiv gör just detta. Religionsundervisning som kan leda till tolerans och förståelse för andras religiösa behov måste bygga på att ens egna ( dvs familjens) religiösa behov beaktas. Religion måste därför undervisas från ett inifrånperspektiv. Med respekt för vars och ens religösa/kulturella bakgrund, och med respekt för religion i sig själv.

Lärare som undervisar i religion med inställningen att den är oviktig gör en stor björntjänst åt eleverna. Lärare som låter förstå att kristendomen som religion enbart bygger på antaganden och overifierade fakta och som menar att Jesus inte var en historisk person, gör sig skyldiga till vetenskapligt bedrägeri. Tyvärr är det inte i främsta hand lärare som har ansvar för religionsundervisningen som gör sig skyldiga till detta. Även om det också händer.

Den som får en möjlighet att utforska sin egen religion på ett respektfullt sätt kan också växa i förståelsen för dem som har andra värderingar. Skulle det inte vara dags att börja diskutera religionens plats i skolan på allvar. Istället för att försöka utplåna den.

Tre Ess

 

De senaste åren har mina somrar fyllts av skriftskola sgs hela tiden när jag inte har haft semester. Jag vet att det finns präster som anser att skriftskola är något man får kommendering till när man är ung präst. Och när man har ”avancerat” och blivit kyrkoherde då är man definitivt befriad från sådant. Men jag känner mig privilegierad. Det är verkligen meningsfullt att få vara på skribaläger med unga mänskor. Och fördelen med att jobba i Helsingfors är dessutom att lägren hålls på Lekholmen. Sommar, skärgård, skriba. Tre ess!

20140514-210009.jpg

Jag har undervisat på skriftskola sedan år 1981. Under de åren har mycket förändrats. Till det bättre. Läroplanerna är inte längre lika begränsande, men framförallt har synen på konfirmanderna förändrats. ”Riktig” undervisning var förr klassrumsundervisning som sköttes av en lärare som kunde alla svar, riktat till ungdomar som förutsattes memorera kunskapen som delades ut. När vi nu drar iväg för att mötas på läger så är utgångspunkten att, utgående från den verklighet som de unga lever i, kunna hjälpa till en förståelse av vad kristen tro kan erbjuda dem.

Det som ändå är den största förändringen för mig är insikten om att ungdomar, så gott som i alla situationer, skall behandlas med samma respekt som deras föräldrar eller far- och morföräldrar. Ett hyssjande, och fräsande skapar inte en miljö som är gynnsam för samtal och ömsesidig respekt.

Det som gör att jag trivs så bra med skriftskolan är det fantastiska team som jag får jobba med. Mina kreativa och engagerade medarbetare, ungdomsarbetsledare och konfirmandteolog, får mig alltid att känna arbetsglädje! Men i teamet ingår också hjälpledare. Ungdomar som har valt att under ett, två och tre år fördjupa sig i vad kyrkans lära innebär och vad skriftskolan går ut på. Att få jobba tillsammans med dem är det verkliga privilegiet.

Så jag ser fram emot en sommar med tre ess, igen. Livet ler!

Predikan vid radiogudstjänsten 17 söndagen efter Pingst

Vad är viktigast att sträva efter i livet? Är det att samla rikedomar? Är det att uppnå en hög ålder? Är det att vinna tävlingen med sina samtida – lyckas bättre än andra? Jag tror att de allra flesta svarar nej på de här frågorna. Man vad beror det då på att så många lever som om det skulle vara det viktigaste?
Inför döden prövas så mycket av det som livet innehållit. Vad kan jag ta med mig från detta livet? Rikedom, ett långt livs glädjeämnen? En segerkrans över att jag klarade mig bättre än andra? Nej knappast så. Vad kan jag då ta med mig?
Visst är det ju som om frågan skulle retas litet med oss. Vad kan man nu rimligtvis ta med sig? Och ändå är det så att det finns ett bagage som är viktigt att packa inför den sista färden.
I dagens evangelium möter vi en kvinna vars liv har blivit förstört. I det dåtida samhället hörde hon till en mycket utsatt grupp. Hon var änka. Som kvinna kunde hon inte driva sin egen sak. Det behövdes en man till det. Och så länge man var dotter och hade en far som tog hand om en gick det bra. Och var man gift och hade en man som tog hand om en klarade sig det hela också. Men hon var änka. Hennes möjligheter var få. Om hennes döde man hade börder kunde de ta hand om henne. Eventuellt gifta sig med henne. Och hade hon söner så kunde de vara hennes räddning. Den här änkan hade en enda son. Han hade varit hennes räddning. Och nu låg han bår och bars ut ur staden. Hennes sorg måste ha varit stor på många plan.
Vi är alla bekanta med sorg. En del har mist en nära anhörig och vet hur stor smärtan är när döden möter en. Nu skulle det ju ligga nära till hands att tänka att Jesus genom sitt handlande vill säga att hans uppgift är att förlänga livet – och alltså är ett långt jordiskt liv något som vi till varje pris skall eftersträva. Guds Son själv befrämjade detta. Men det är fel! Det är inte vad Jesus gör. Hans medlidande väcktes inte av att den unge mannen var död. För döden visste han nog hur han skulle hantera. Han bröt dödens makt genom sitt offer på korset. Nej Jesus medlidande väcktes med kvinnan som levde i en värld drabbad av ondskan, av synden, av lidandet, av smärtan i en värld där människor har så svårt att göra gott mot varandra. I detta livet behövde hon sin son, eftersom världen var så ond.
Det finns en legend som berättar om hur mänskorna en gång enades om att be Gud : Herre ta bort döden från jorden! Våra kära rycks så obarmhärtigt ifrån oss och sorgen över döden är så bitter. Och Gud, säger legenden, hörde bönen. Alla drog en lättandens suck. Och glädjen var stor. Men så småningom förvandlades guldet till sand. Glädjen försvann. De sjuka klagade över att inte mild befrielse längre kom för att avsluta deras smärta i sjukdomen. De gamla var missnöjda över ungdomen som valde så andra vägar än de själva valt. De unga klagade på att de gamla stod i vägen för all utveckling och plomberade alla tjänster och alla attraktiva poster. Mänskorna blev för många på jorden. De lättsinniga, som inte ville tänka på någon moral, förde ett vildare liv än någonsin förr, eftersom de inte behövde tänka på konsekvenserna. De som var flitiga tappade arbetsmotivationen, eftersom tiden ju alltid fanns. Till och med kärleken kallnade i de flesta fall eftersom man inte längre behövde befara att mista varandra. Livet blev glädjelöst. En tung likgiltighet drabbade mänskorna. Och en dag enades mänskorna om att be: Herre, ge oss döden igen.
Det är inte så att dödens utplånande är svaret på allt lidande och all nöd. I själva verket är döden nödvändig. Men dödens betydelse har förändrats genom Guds ingripande. Döden är en port till gemenskap med Gud för den som hoppas på Jesus Kristus och på att han kan göra oss syndfria och redo för att ingå i Guds rike.
Därför blir den stora frågan inför döden för oss INTE hur vi skall kunna undvika den, utan hur vi skall bereda oss för den.
Den heliga Cecilia skall ha sagt så här om döden: När jag dör, är det inte jag som dör. Det är endast min smärta, mitt elände som dör.
Hur skall jag då kunna finna en sådan frid inför döden?
H C Andersen, den danske berättaren har i boken Eventyr, en berättelse som heter näktergalen. Där berättar han om den kinesiske kejsaren på dödslägret. Alla mänskor har gått sin väg. Ensam ligger han i sin präktiga säng. Så kommer döden. Den tar hans svärd och hans krona, sätter sig tungt på hans bröst och väntar på att få ta honom själv. Runt omkring i sänghängenas veck sitter underliga ansikten som ser på kejsaren. Somliga är milda och vänliga, andra fula och mörka. Det är kejsarens goda och onda gärningar, som nu ser på honom, när döden sitter på hans hjärta. Och de viskar till honom och säger: Minns du? Minns du? De fulaste ansikten talar högst och de berättar så mycket för honom som han inte har tänkt på, på många år och som han gärna har glömt bort. Kallsvetten tränger fram på hans panna. Han ropar på musik och den stora kinesiska trumman. Slå larm, för oljud! Så ja slipper höra vad de mörka ansiktena säger. Men inget hjälper. Obönhörligt fortsätter ansikten med sitt: Minns du? Minns du! Och det är då som en näktergalens sång plötsligt hörs utanför fönstret. Ju mera den sjunger, desto mera bleknar ansiktena. Och döden som sitter på kejsarens bröst, lämnar sin plats, ger tillbaka svärd och krona och försvinner ut som en iskall vit dimma. Näktergalen har sjungit in liv och ljus i kejsarens hjärta.
Kära vänner. I dödens stillhet kan vi svårligen undkomma minnen, försummelser och synder. Anklagelser hopar sig. Ingen kinesisk trumma, inga mediciner, inget finns som kan överrösta deras hot. Det är då vi behöver en sång, ett budskap som ger ljus och liv. Det är inte ett förlängt liv på jorden som vi behöver, det är inte rikedomar eller visshet om att vi klarade oss bäst i livets stora tävling. Nej det är evangeliet som Jesus Kristus ger oss. Evangeliet om Honom som dog för vår synd och som nu är livets furste. Dödens besegrare.
Bibeln lär oss att det är tre saker som vi kan ta med oss när dödens stund nalkas. Det Tro, det är Hopp och det är Kärlek. Det är dessa som förblir bestående. Och störst av dem är kärleken.
Kära vän. Det här betyder att vi kan lära oss att leva så att tron på Jesus får bära oss genom liv och död. Tron leder oss att kämpa mot det onda och för det goda. Mot maktfullkomlighet för de svaga – precis som Jesus gör i dagens evangelietext. Vi kan leva med att hålla fast vid hoppet om syndernas förlåtelse och evigt liv. Så som så många envist har gjort. Och vi kan låta kärlekens alla uttryck fylla våra liv för att motverka själviskhet och synd. Den kärlek som gör att vi kan höra Guds röst som säger: Mitt älskade barn, jag älskar dig. Alla anklagelser skall jag utplåna. Alla tårar skall jag torka. Jag älskar dig. Jag ger mitt liv för att du skall få liv, också efter döden. När du dör, är det inte du som dör. Det är endast din smärta, ditt elände som dör.
Be om att få dö med tro, hopp och kärlek av detta slag. Då har du levt rätt.

Du kan nog

Publicerad i KP bilagan Matteus 2/2013

Det finns en förunderlig styrka i att bli uppmuntrad. Gåvor som man knappt kände till att man hade blir verkliga när någon annan tycks se dem och uppmuntrar en att använda dem. Varför uppmuntrar vi inte varandra så mycket mera?
Det finska samhället beskrivs ofta som drabbat av den sk. Jante-lagen, dvs.: Du skall inte tro att du är något. Stick inte upp. Tro inte att du är klokare, bättre, förmer än vi andra…. ett samhälle som övervakar sina medlemmar helt i Aksel Sandemoses anda i boken om samhället Jante (En flykting korsar sitt spår, 1933). Kanske är det så. Vi vågar inte se det som är värt att vara stolt över hos oss själva. Och därför är det också svårt att uppmuntra andra, eller lovprisa deras insatser.
Mänskan är skapad för att tacka och lovprisa Gud och tjäna honom. Allt annat som finns till skall stöda detta syfte, säger de andligt erfarna.
Men mänskor som inte vet hur man lovar, prisar uppmuntrar – blir lätt handlingsförlamade också när det gäller Gud.
När jag ser en ung mänska övervinna sig själv och sjunger en lovsång i gudstjänsten; när jag ser en betrodd församlingsmedlem strunta i vad andra tycker och tänker och försvarar de svagare med de ord han har; när jag ser en oljemålning som försöker återskapa en vision av Guds godhet…. då kan jag ana något av vad det betyder att lovprisa Gud.
Att möta Gud är inte bundet till en på förhand fastställd form. Det handlar om att ärligt vara den man är och tacka Gud för det – genom att använda sig av det man fått.
Den konstnärlighet som du besitter, som är äkta och genuin är det som räknas. Den skall inte jämföras med någon annans. Den musikalitet som du kan ge uttryck för, är ditt sätt att uttrycka tacksamhet. Den skall inte värderas enligt någon annans uppfattning.
Och du då? Det finns så mycket hos dig som andra kunde uppmuntra. Så mycket som du kunde göra för att världen skall bli en plats som är bättre att leva i – mera bli det Gud vill att den skall vara.
Du kan nog! Jag är säker på att du kan. Både uppmuntra mänskor och tacka Gud.
Gör det.

Du skall resa dig upp för ett grått huvud och hedra den gamle

Du skall resa dig upp för ett grått huvud och hedra den gamle. 3 Mos 19:32

I dagens Hbl (12.3.2013) läser vi om gamla, sjuka människor som inte får vård på sitt modersmål svenska. De förstår inte vad vårdarna säger till dem och de kan inte göra sig förstådda. De anhöriga är olyckliga och klagar till social- och hälsovårdsverket men vårdchefen vill inte erkänna att situationen för de svenskspråkiga är så besvärlig som den är.

Jag blir ledsen och upprörd när jag läser det här. Jag har själv vid besök i hem och på vårdanstalter sett hur olycklig en gammal människa, som upplever att hon inte blir förstådd, kan känna sig. De kan i sin ensamhet uppleva att vårdarna tycker att de bara är till besvär, att vårdarna vill dem illa och till och med vill ta livet av dem. Resultatet kan i värsta fall vara att den gamla blir misstänksam och aggressiv eller deprimerad och apatisk. Jag kan förstå att alla inte kan perfekt svenska, jag kan inte heller perfekt finska fastän jag bott hela mitt liv i Finland. Men oberoende av språk kan vi bemöta varandra respektfullt. Vi kan med vänlig röst, på samma nivå  lugnt och sakligt förklara situationen för den gamla. Vi kan ta hennes hand, vi kan sätta vår hand på hennes axel och med värme i ögonen se på henne och förmedla att jag vill dig väl. Vi behöver inte skrika, inte stå högt ovanför med händerna i sidorna och ryta: ”vad vill du nu då?!”

Kyrkans årligen återkommande storinsamling Gemensamt Ansvar slår huvudet på spiken i år med sitt tema ensamma åldringar. Vi uppmanas att skänka en slant för att stöda projekt i Finland där man organiserar ett nätverk av olika aktörer, allt från personal vid post och närbutik till församling och kommun för att hitta de allra ensammaste åldringarna för att sedan utreda deras situation och hjälpa dem att få del av olika tjänster. I Kambodja, som är det utländska insamlingsmålet, stärker man fattiga landsbygdsområden genom att förbättra levnadsförhållanden till exempel genom att utveckla vatten- och avfallshanteringen, byggnadstekniken och odlingsmetoderna. När bysamhället stärks förbättras också åldringarnas vardag.

Enligt statistiken tar en person över 65 år sitt liv varannan dag i vårt land….

Under insamlingens gång uppmanas vi också att fundera över hur vi vill leva vårt liv när vi blir gamla. Den gyllene regeln som vi fått lära oss redan i lågstadiet och kanske i söndagsskolan blir återigen aktuell: ”allt vad ni vill att människorna ska göra för er det ska ni göra för dem.” Hur vill jag bli bemött? Inte bara när jag blir gammal utan nu, idag?

Jag blir glad när någon ser på mej med vänliga ögon och ler mot mej, när någon håller upp dörren för mej när jag bär på tunga butikskassar. När jag frågar på svenska och får ett vänligt svar på finska ”anteeksi mutta en osaa ruotsia, voinko palvella teitä suomenkielellä?” Jag blir glad när någon orkar lyssna på mej ända tills jag förklarat färdigt och kanske genom att ställa en följdfråga visar att hon är intresserad. Jag blir glad när det finns tid att diskutera, när gemenskapen är varm och samtalet ömsesidigt. Jag tror att jag blir glad av samma saker när jag är gammal.

I Bibeln uppmanas vi att visa respekt för ett grått huvud – den gamla sitter oftast inne med en stor livsvisdom som tyvärr numera sällan tas till vara. I Kambodja visar man respekt för den gamla genom att föra ihop händerna framför kroppen och buga sig djupt – ju äldre desto djupare bugning.

Nästa söndag kan du i Matteus församling delta i insamlingen Gemensamt Ansvar genom att komma med på lunchen som ordnas i Matteussalen efter högmässan i Matteuskyrkan kl.12. På menyn står grönsaks- och ostsoppa med hembakta semlor (bakade av några av årets konfirmander) och kaffe och lingonkvargpirog i efterrätt. Allt för 10 euro, för barn mellan 5-12 år 5 euro, barn under 4 år gratis och totalt 25 euro för en familj. Du får också veta mera om ensamma åldringars situation i Finland och Kambodja. Välkommen med!

Cecilia Forsén, diakonissa

I Jesu namn

Predikan i Matteuskyrkan Nyårsdagen 2013

När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande. (Luk 2:21)

Det finns en gammal dansk folksaga som berättar om en man, som inte kunde få ro i sin grav. Driven av kärlek till sin trolovade steg den döde upp ur sin grav och kom mitt i natten till sin älskades gård med kistan på sin rygg. Han bankar hårt på dörren och ber att få komma in. Flickan blir förskräckt över det hemska besöket och vågar inte öppna. Men då han fortsätter att banka ropar hon: ”Om du kan nämna Jesu namn, så skall jag öppna för dig.”
Kära vänner. Fortfarande är det så att namnet Jesus och modet eller ens förmågan att ta det i sin mun avslöjar mycket. Säg Jesus! om du vågar.

Namnet hade en mycket viktig betydelse i det gamla Israel. Namnet valdes med omsorg, inte så mycket med tanke på hur det låter, som det ofta är i vår kultur, utan mera med tanke på betydelsen. Namnet ansågs innehålla en beskrivning av människan, livsuppgiften, personligheten, avsikten… Namnet Yeshouah betyder. Gud (nämligen Jahve) räddar.
I vår kultur finns namnets betydelse kvar i någon mån. För några generationer sedan så var namnet en beskrivning på härkomsten. Aj du är Ragnars och Majas son, kunde vilt främmande mänskor säga åt mig när jag var barn. Men de hade mig placerade. Jag var Stefan, Majas och Ragnarsson. Genom att tillfoga benämningar så var man insatt i ett sammanhang. Och det är väl litet av namnets betydelse. Hemmanet, alltså gården, godset som man besatt eller bodde på angav i jordbrukarsamhället ett sammanhang. ”Jasså det är Nygårds Peter.” eller ”Där kommer Stormskärs Maja”.

I dagens personnummerfixerade tid så är namnet det som vi använder för tilltal. Det beskriver att vi känner varandra. För var det en stor skillnad i att känna någon på förnamnsbasis och att känna någon på titel och släknamnsbasis. Och vi hade många olika tilltalstitlar att ta till för att visa respekt i anslutning till namnet. Sidu hej Stefan, eller moj Steffe är tidigare konfirmanders sätt att numera visa mig respekt, medan det för en äldre generation handlar om att visa respekt genom att säga god dag kyrkoherde Forsén, eller om man nu nästan vill vara ironisk, hans vördighet, herr kyrkoherde. Litet på samma sätt som Ers majestät, konungen, eller Ers exellence ambassadören.
Det enda som i vårt samhälle nu finns kvar av namnbetydelse är namnteckningen som tillsvidare anses ge legitimitet åt ett dokument. Vi undertecknar bevisligen med vårt namn för att intyga att vi läst, förbundit oss, godkänner osv.

Men i stort sett har betydelsen av namnet förändrats rätt så radikalt under århundradenas lopp, och särskilt här i norden. Kan vi alls förstå betydelsen av Jesu namn och Varför det är så viktigt med Jesu namn så att året inleds med det?

Gustav Doré, som är känd för sina illustrationer till Bibeln, framställer på sin sista tavla väldigt vackert hur Jesus kommer som den konungslige hjälparen och frälsaren, som Guds räddare som namnet anger. Han kommer till mänsklighetens räddning mitt i all nöd. Doré kallade tavlan för Tårarnas dal. Man ser en dunkel dal omgiven av höga, svarta, kala klippväggar. Genom den dalen skrider mänskligheten. Tavlans centrum är Jesu höga, ljusa gestalt. Han inbjuder trötta och betungade till sig.

Närmast Jesus finns de fattigaste, de föraktade och de utstötta. Men varje form av lidande finns representerat här, från kungen till tiggaren. Kungen i mantel och krona vänder ett trött och förgrämt ansikte mot Jesus. Bredvid honom sitter en fånge i tunga bojor och ser mot den som befriar de fångna. Där finns en far på vars knä en liten död pojke vilar och den namnlösa smärtan från fadern får honom att vända ansiktet mot honom som kan ge tröst. Och där är en mor som lyfter upp sitt lilla barn mot Jesus, som om hon ville säga: Ta hand om mitt barn för jag är snart borta.
Jesus står liksom i en äreport av ljus och man anar att detta är himmelrikets port som leder hem. Det är dit Jesus är på väg. Det är dit han inbjuder alla som vandrar genom Tårarnas dal. Och tavlan talar om för oss att det finns en Frälsare i all nöd. Också din och min nöd. Och där är likheten mellan Dorés tavla och dagens tema. Det är detta som namnet Jesus står för. Räddningen för den som lider.Men nu är det så att namnet Jesus handlar inte bara om att vi en gång skall få gå in genom evighetens port tillsammans med Jesus, om vi tror på honom och det han är, det hans står för, det som är hans namn. Nej det handlar också om att leva. Och här vill jag i dag ge er några punkter att stanna upp inför.

Inled det du gör i Jesu namn.

Här i kyrkan inleder vi året I Jesu namn. Det är en påminnelse om att allt vi företar oss, allt nytt vi skall träda in i, det skall ske i Jesu namn. Gamla prosten Sven Domars som var min svärmors svåger och därför närvarande vid vårt bröllop och höll tal, Han hänvisade till den gamla almanackan där det fortfarande står som inledning på ett nytt år: I Jesu namn. Och prosten Sven uppmanade oss att inleda vårt gemensamma liv: I Jesu namn. Men det är inte bara parrelationer som skall inledas i Jesu namn. Allt det vi gör som är av vikt och värde skall vi inleda i Jesu namn. Det skall få bli som en bön som påminner oss om vad vi avser att skall vara bestående och fylla vårt innersta syfte, och vad som är sådant som vi lika väl kunde låta bli att göra.

Pröva det du möter i Jesu namn

När vi kommer i kontakt med olika mänskor och olika idéer är det inte alltid lätt att veta vad som är hälsosamt, bra och som hjälper oss att hållas på den rätta vägen. Men namnet Jesus kan hjälpa oss där. De som vågar säga att de tror på Jesus, har vanligtvis en god grund för det de gör: de vill nämligen vara redovisningsskyldiga inför honom. Det har hänt att jag har mött, också kristna teologer, som har haft mycket svårt att ta namnet Jesus i sin mun. Det säger sig självt att jag inte har förtroende för dessa mänskor. Visst kan det hända att jag missbedömer dem. Men tveksamheten till Jesus leder aldrig rätt. Den stund vi skäms för Jesus leder vår väg bort från livet. När Jesus talar om lärjungaskapets krav säger han:

”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. 35Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det. 36Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv? 37Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? 38Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, honom skall också Människosonen skämmas för när han kommer i sin faders härlighet med de heliga änglarna.” Och han sade: ”Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt.” (Mark 8: 34 – 9:1)

Sträva efter att känna igen Jesus

Min livsvandring så här långt har lärt mig att känna mänskor och förstå mänskor när jag möter dem. Och nu menar jag alltså något utöver att bara se hur välklädda de är. Jag tror att vi alla är rätt bra på att avlösa varandra. Ibland händer det sig att jag erfar ett mycket starkt igenkännande. Det kan vara en mänska jag möter för första gången. Men det kan också vara något som sker i en mänska som jag mött många gånger förut. Detta igenkännande handlar om att jag bara vet att det är Jesus jag möter. Nu har vi ju dels uppdraget att se herrens Jesus i varje mänska som lider och behöver vår hjälp. Vi skall hjälpa som om vore det han. Men det är inte detta igenkännande jag talar om heller. Jag talar om att en del av Jesu personlighet så starkt kommer fram hos en mänska (eller ibland svagt, men fullt igenkänligt) så att jag blir glad inombords. Det är ju Jesus. Han som kan ta sin boning inom oss och bli en del av oss. Han som kan verka och leva genom oss.Vi som vill följa Jesus handlar inte i vårt eget namn utan i Jesu namn. När vi försöker göra och gör saker i kraft av vårt eget förträffliga namn, för att ”stärka” vår offenliga profil eller vad det nu handlar om – då kommer vi att känna framgång en stund men senare vara beklämda. Men när vi gör saker i Jesu namn. Då varar framgången ända in i evigheten.

Det finns en tavla som den tyska 1800 tals konstnären Max Klinger har målat, Den bär namnet Christus im Olymp (1893). Man ser på den de gamla grekiska gudarna samlas kring gudafadern Zeus. Jesus har vandrat in i deras skara. Förundrade och vreda ser gudarna på honom. Krigarguden Mars drar sitt svärd. Bacchus sträcker fram en vinkalk. Zeus ser allvarligt på Jesus. Ingen av dem förstår sig på honom. Ja ingen utom en. Det är Psyche. Människosjälens gudinna. Hon anar vad han vill. Och hon har sjunkit ned inför Jesus i förundran och tillbedjan. Hon vet att Jesus har kommit för att rädda henne.

.

 

Det är det som vi behöver hålla fast i. Vissheten om att Jesus har kommit för att rädda oss.

Du som är döpt i Jesu namn, som en inledning på ditt liv tillsammans med honom. Må Gud ge dig och mig nåden att vi också detta år får leva under det som Jesu namn står för.