Fastetid

Fastar kristna också? Den fråga får vi ibland svara på här i Turkiet. Inte just den här årstiden, men under månaden ramazan då våra grannar fastar. Då låter de bli att äta och dricka under dygnets ljusa tid. Sedan mörkret fallit både äter och dricker de, och festmat ska det vara! Många talar med värme om fastemånaden som en enda stor familjefest. Så här från sidan sett verkar det vara besvärligt för den som ska sköta ett jobb? Tiden mellan kvällsmaten och morgonmålet är inte lång.

Jag har blivit god vän med en äldre dam som är armenisk-katolsk kristen. I hennes kyrka fastar man enligt givna regler och med omsorg. Hon bjuder mig på fastesoppa, som är gjord på kokta grönsaker, olivolja och pressad apelsin som spad. Smaken är intressant.

På långfredagen lägger man i de armenisk-katolska kyrkorna fram en figur av Kristus nedtagen från korset. Den dagen besöker armenierna enligt traditionen sju kyrkor för att påminna sig om Kristi lidande. Min väninna har i 40 års tid hållit sin kyrka öppen på långfredagen. Nu börjar krafterna sina, men ännu i år tänker hon sittan sina 10 timmar i kyrkan med Kristusfiguren. När jag erbjöd mig att sitta några timmar tillsammans med henne blev hon riktigt glad.

De protestantiska kristnas fasta är mer diskret. I den lutherska församlingen här betonar man att vi ska visa respekt för varandra och behandla varandra väl. Låt oss fasta från stridigheter och ont förtal!

Vi förklarar för folk att vi själva kan bestämma vad vi avstår från under fastetiden, att det inte finns några färdiga regler uppifrån. De har grannarna svårt att förstå, i mångas ögon är fastan sist och slutligen ett sätt att blidka Gud. Vi fastar inte för att få Gud att se till oss i nåd, säger jag. Vi fastar för att påminna oss själva om att vi ska se upp till Gud. Gud glömmer inte oss men vi glömmer honom så lätt.

Tua och Torsten Sandell

 

Livet är inte perfekt

En stor del av året har vi gått igenom något som känts som en ändlös väntan. När allt såg ljusare ut, kom det nya motgångar. Upprepade besvikelser gör att man inte längre vågar vänta på något gott. Därför har väntan på julen i år fått en ny dimension för mig. Jag får njuta av väntan på att fira jul och det faktum att Gud kom till oss. Det är något som hänt och som ingenting i världen kan rubba. Men livet är aldrig perfekt och det var det allra minst för Jesus och hans föräldrar. Betlehem kunde inte ens erbjuda ett värdshus för dem. Jag laborerar med tanken hur de skulle ha det här i Nepal, just nu. Politiska dispyter har gett upphov till att människor får knega sig fram dag för dag utan livsviktiga förnödenheter. Bristen på bränsle av alla de slag är en utmaning. Varje husmor bekymrar sig för vad hon ska koka mat på. Resandet är begränsat och kräver en extra dos av våghalsighet. Josef skulle knappast låta Maria sitta på taket av den överfulla bussen. Nej. Åsnan skulle passa bäst in här. Troligen skulle den heliga familjen få bo, liksom andra familjer, under en presenning i den iskalla natten. Så skulle det vara i ett ”Betlehem” som drabbats av jordbävningen. Kylan skulle tränga in genom märg och ben. Men de skulle välkomnas, helt säkert. Och de skulle få äta av det som finns att få. – Livet är långt ifrån perfekt.  Men Jesus passar perfekt in i bilden. Han passar in i alla våra Betlehem-ställen.

Nu, mer än någonsin, väntar jag på att den fred, som Jesus enligt änglarna kom med, ska bli synlig. Jag skulle så gärna vilja se freden manifesterad mellan folk och länder. Förutsättningarna finns. Gud har ställt allt till rätta mellan sig och oss människor.  Det är en tidsfråga. Aldrig förr har jag stavat så på beskrivningarna om Messias, barnet som föddes och sonen som gavs till oss.  Så här står det skrivet i Jesaja bok kapitel 9: ”Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.” Min otålighet beror på mitt begränsade perspektiv. När vi får vara med om att föra människor närmare varandra, för ökad förståelse och inbördes högaktning, då är vi med om att låta Jesus få födas i det som är vårt ”Betlehem” just nu. Då kan hjärtan öppnas för en personlig relation till Guds son, Jesus. Detta är perfekt väntan.

Stonecutting Dhading June 2015 081

P.s. Vår långa väntan på projektöverenskommelse med staten fick också ett gott slut.

Ben och jag önskar dig en riktigt fridfull julhelg!

Mia Westerling, Kathmandu i advent 2015

Foton: Mia

”Hozana Davut’un oğlu”

”Hozana Davut’un oğlu” sjöng vi på första advent i vår församling här i Främre Asien. Vi väntar på julen, även om den inte innebär några extra lediga dagar för den som har jobb. På julafton  kl. 20 hålls en julbön, och söndagen efter jul blir det ett utvidgat kyrkkaffe, en julfest.

Församlingen vi deltar i är inte stor men sammanhållningen är tätare än i Finland. Det gemensamma språket är turkiska, men medlemmarna kommer från olika länder och de tillfälliga besökarna från ännu fler.  Vid nästan varje gudstjänst sitter någon längst bak och tolkar, oftast till finska eller engelska, ibland tolkar jag till svenska.

Den nya dopklassen började för en dryg månad sedan med fem deltagare samt en person som blivit döpt annanstans men som deltar såsom konfirmationsundervisning. Alla är vuxna och alla har kommit på olika sätt. Någon har blivit medtagen av en vän, en annan har länge deltagit i samtalet i en kristen chattgrupp och en tredje har bara hittat adressen på hemsidan och kommit därför.

Just nu gläds vi också över den nya boken som de turkiska kyrkornas gemensamma råd gett ut (grekisk-ortodoxa kyrkan, katolska kyrkan, de armeniska kyrkorna, den syrianska ortodoxa kyrkan samt de protestantiska kyrkorna ). Den är på turkiska men översatt till svenska blir titeln ”Kristendomens grundläggande principer”. Det är stort att man lyckats enas kring dessa.

Tua och Torsten Sandell

En liten hälsning från oss Westerlingare och våra – och era!- kyrkliga samarbetspartner i Nepal.

För en tid sedan träffades vi alla på höstkonferens och denna gång hade vi mental hälsa som tema. Inledningsandakten hölls utgående från 1 Kor.12:12-14, 21-26 om oss kristna som en enda kropp. Alla presenterade dessutom sitt arbete och framsteg som gjorts under det senaste halvåret. Det var mycket uppmuntrande och beskrivande att se hur vi alla har särskilda uppgifter i Kristi kyrka.

Vi har folk som jobbar med mångsidigt församlingsarbete, söndagsskollärarutbildning, äktenskapskurser och familjearbete, kvinnoledarutbildning, hiv/aids arbete, fredsarbete, ungdomsarbete, utbildning av församlingsarbetare samt fadderunderstöd till både barn och studerande, varav en del funktionshindrade och daliter.

Vi framförde hälsningar från besöken i våra understödsförsamlingar, av vilka Matteus är en, i somras.

Samtidigt bad våra samarbetsorganisationer att få framföra sitt varma tack till er! Mission är teamarbete.

Med önskan om Guds välsignelse!

Mia och Ben Westerling

Hälsningar från Istanbul

September 2014

Jag har tillsammans med min man Torsten bott i Istanbul sedan mars 2014. Vi är aktiva i den lutherska församlingen här, men det mesta av vår tid fylls av språkskolan. Där hålls vi ödmjuka! Få talar engelska, så utan turkiska står man definitivt utanför stängslet. Så småningom hoppas vi kunna göra lite mer nytta här. Nu får vi öva oss i att leva som kristna i ett sammanhang där vi är mer iakttagna än hemma. Vi ber för det här stolta och gästvänliga folket, vi ber att freden ska bevaras och att det ska vara möjligt att leva här som kristen.

Vår turkiska är bristfällig men vi kan ändå ha gemenskap med olika personer. Hela våren har vi bett att en av våra församlingsaktiva skulle få jobb – vi kan kalla honom Jari. Han är kock och kom nyligen från Östra Turkiet. I augusti fick han jobb på en pizzeria. Hans förman är kristen, och pizzerian är stängd på söndagar, så att de kan gå i sina kyrkor. Det låter ju fint!

Med den här församlingsmedlemmen har jag inga språkproblem!
Med den här församlingsmedlemmen har jag inga språkproblem!

Förra veckan besökte vi äntligen hans pizzeria. Jari såg mycket trött ut och berättade att han jobbar 15 timmar sex dagar i veckan… Samtidigt var han glad, för han får ha ett bokbord i pizzerian, där han kan sälja kristna böcker second hand. Han kom och satt sig vid vårt bord, tog sin gitarr med och så sjöng vi lovsånger ur hand handskrivna häfte tyst, tyst, tillsammans. Vi delade en Gudsgemenskap.

Härom veckan läste jag Psaltaren 23 på turkiska: ” Adı uğruna bana doğru yollarda öncelik eder” dvs. han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Nästa gång jag besöker Jari ska jag räkna ut hur man ändrar  personändelserna och verbets ändelse så att  vi kan  be tillsammans: Herre, led oss på rätta vägar för ditt namns skull!  Låt ingenting fattas oss!

På småtimmarna

Några timmar av sömn och gårdagens texter gör kullerbyttor i huvudet på mig. Försöker hitta en bekväm ställning. Inget är bra och jag  snurrar runt tills jag nästan slagit knut på mig.  Någonstans mellan sömn och vaket tillstånd försöker jag få ordning på vardagen. Den ena tanken avlöser den andra. Tre dagars förkylning med rinnande näsa och deadline för årsberättelsen till Finska Missionssällskapet – en sämre kombination får man söka efter. Nåväl, den blev gjord, men siktet är redan inne på nästa uppgift. Hur ska jag känna igen fru Rana? Har träff med henne på morgonen utanför Hot Bakery Café. Fast hon hittar nog mig, bland alla mörkhåriga. Undrar just varför jag valde att göra det så svårt för mig. Än en gång! Jag behövde en kvinna, som kan vinna respekt hos manliga lyssnare, med bibelskolexamen, med gott anseende, rekommenderad av en ansedd pastor. Javisst, så var det. Jag har garderat mig. Skolningsdagen  för våra kyrkliga samarbetsorganisationer börjar störa min nattsömn. Ser framför mig raden av tjugofem män och en kvinna i publiken. Likadant är det på skolningsdagarna för våra biståndspartners. Men månne hon inte uppfyller alla kriterier som bibelstudiehållare– som kvinna alltså. Inte för att det är någon skillnad på kvinna och man – det är ju just det.  Och därför är det skillnad. Tankarna vandrar vidare. Nästa gång kunde vi kanske hålla skolningen på någon av bibelskolorna, i två dagar. Det skulle behövas. Jag ser framför mig männen som kliver upp i de skrangliga två-våningssängarna, fyra per rum. Man säger att de bästa idéerna kläcks på småtimmaran. Men kanske inte den här gången. Och så mannen från dalitorganisationen. Borde jag först ha stämt träff med honom? I telefonen lät han inte alls som en föreläsare, sådan jag tänker mig, lugn och sansad. Nåväl, han representerar i alla fall den äldsta organisationen och är t.o.m. generalsekreterare. Det får duga.

Jag slumrar till och plötsligt är jag på en av Sverige-båtarna. Någonstans under nedre däck. Maskinljudet är sövande, tills jag inser att jag nog ligger hemma i sängen i Kathmandu. Höghusets generator har startat.  Ett litet jordskalv, bara ett sakta gungande  och likheten med en båtresa skulle vara slående. En snabb tanke av tacksamhet sköljer över mig, som Finska vikens vatten.  Vi har inte haft några skalv på länge.
Men vänta. Generatorn startade. Det måste betyda att det ren är tidig morgon…. Ett litet frö till panik slår rot. Och det blir inte bättre av att jag irriterar mig över stadens elverk. På natten har vi ström, men inte när vi mest skulle behöva den! Och medvursten får jag inte glömma. Den som barnen hämtade med sig från Finland till jul. Den kan vi inte spara hur länge som helst. – Jag måste ha somnat på nytt, för när väckarklockan ringer är jag i Etiopien- av alla länder! Någonting med landets självständighet tycks bry min hjärna så till den grad att jag plötsligt är klarvaken. Huh, vilken natt! Tack Gud att jag inte behöver ta alla världens bekymmer på mig, för det gör Du! Men tack att jag får vara med – på ett litet hörn. Fast  först måste jag få i mig frukost. Jag är vrålhungrig. Sen tar jag itu med fru Rana.

Mia Westerling, Kathmandu, Nepal
Bild:Frida Westerling

Hälsningar från Nepal

Hej! Jag heter Sarita och är 21 år gammal. Genom Mia Westerling har jag fått höra att kristna i Finland ber för oss här i Nepal.
Det är inte alltid lätt att vara kristen. Jag kommer från en buddhistisk familj. När jag blev tonåring började jag  fundera på livet – vem är jag- vart är jag på väg- vad händer när jag dör? Första gången jag hörde evangeliet var via radion. Jag började lyssna på de kristna radioprogrammen och blev väldigt glad för jag fick svar på många av mina frågor. Jag märkte också att det fanns kristna bland mina skolkamrater och det var skönt att få prata med dem. De gav mig traktater att läsa.
I Jesus mötte jag en helig kärlek. Ingen annan kan förlåta synder än han, och i Jesus fick jag svar på frågan om vad som händer efter döden. Han ger mig hopp om evigt liv.

Mina föräldrar och syskon, tyckte inte alls om att jag började gå i kyrkan.  Men efter att jag låtit döpa mig, blev de ursinniga. Jag fick utstå fysiskt våld och dessutom hånade de mig. Vet inte vilket som gjorde mera ont. Jag valde ändå att stanna hemma, för jag älskade dem och skulle så gärna ha velat berätta om Jesus för dem, men de ville inte lyssna.

Men så hände nånting som helt förändrade situationen.
För ca 2 år sen blev  min pappa och min stora syster båda psykiskt sjuka nästan samtidigt. Det var en jätte jobbig tid. Min pappa var en lama, en som kände till de buddhistiska skrifterna. Folk brukade komma till honom när de var sjuka, och nu blev han själv sjuk!
Jag berättade för min pappa och storasyster om att Jesus kan bota, men de ville inte lyssna. Först efter att pappa helt tappat livsmodet, fick jag lov att be för dem. Några från församlingen kom också hem till oss och så bad vi för dem.

Jesus hörde våra böner! Pappa blev frisk inom en vecka! För min syster tog det lite längre tid men också hon är nu frisk. Det här gjorde att pappa, mamma och fyra av mina sex syskon blev kristna och resten är positivt inställda till Jesus. Om någon hade berättat det här för mig för två år sedan, skulle jag hade trott det var ett skämt.
Varje vecka samlas vi, 3-4 familjer hemma hos oss och läser bibeln och ber.
Jag leder samlingen och är jätteglad att jag fått gå en kurs i ledarskolning. Jag undervisar också barnen och det är någonting  jag älskar. Pappa dog för ett år sedan, han fick flytta hem till himlen.

Mitt älsklingsställe i Bibeln är: Hebr. 13:5 Gud själv har sagt ”Jag kommer aldrig att överge dig eller svika dig”. Tack för att du vill be för mig och min familj.

______________________________

Mia skriver så här:
Ett jättestort tack till er i Matteus att ni stöder vårt arbete i Nepal! Det är en fantastisk förmån att få vara med i en ung växande kyrka och träffa människor, sådana som Sarita.

Finska Missionssällskapet stöder ledarskolningen för kvinnor och det finns en jättestor efterfrågan på den. Många kvinnor har startat bibelgrupper och söndagsskola på sin hemort efter att de blivit kristna. Småningom växer en församling fram och behovet av ledarskolning blir akut. Kursen räcker en månad och under kurstiden bor kvinnorna tillsammans, eftersom de ofta kommer från avlägsna orter. Jag träffar kursdeltagarna ett par gånger under kursen och blir alltid lika uppmuntrad över deras frimodighet.

Foton av Sarita.

WLT 24 batch Sept13
Foto från kursavslutningen med Sarita och de övriga kursdeltagarna.