Från ris till rågbröd

Ben och jag sitter vid frukostbordet i Nordsjö och mumsar i oss flera skivor rågbröd. Kan något smaka så himmelskt gott!? Det här skulle aldrig ha hänt i Kathmandu, säger vi till varandra småleende och mumsar vidare. I Kathmandu hade vi sträng kontroll – det goda skulle räcka så länge som möjligt!

Nu har tre månader gått sedan vi återvände efter fyra år i Finska Missionssällskapets tjänst i Nepal. Att åren skulle bli så ”maata mullistavaa” som finnarna säger, kunde vi inte ana. Vi åkte ut i full förtröstan på Guds ledning och Han gick med oss steg för steg. Det fick vi starkt uppleva. Uttrycket på finska beskriver vad landet gick igenom. Först kom jordbävningen våren 2015 och sedan den nya grundlagen på hösten samma år. I jordskalvet miste 9 000 människor livet och miljoner människors liv påverkas ännu av det. Innan återuppbyggnadsarbetet knappt hade kommit igång, blockerades införsel av bränsle från Indien. Den nya grundlagen och det sätt på vilket landet indelats i federala stater, delade människornas åsikter. Grannen i söder hade också sin åsikt. Det allmänna diskussionsämnet blev nu hur du lyckats koka din mat. Alternativen var elektricitet – inte så bra eftersom eldistributionen är ca tio timmar per dygn, oftast nattetid. Det andra alternativet var att koka på ved. Till det behövde du lite mera än en liten balkong. Annars fick du göra det ute på gatan. Det tredje alternativet var gas. Men till det behövdes flera dagars tålamod för att köa och tiofaldigt med pengar. Vi åt soppa och klarade oss på den gasflaska vi hade. I Kathmandu fick många promenera till arbetsplatsen eller skolan. Det kunde bli flera timmars promenad per dag. Politik är vardag-vardag är politik i högsta grad, i ett land som Nepal. När blockaden av bränsle infördes kunde ingen ana att den skulle räcka i fem månader – och det var kanske bra så.

Men livet var ändå så mycket mer än motigheter. Att få vara med i ett arbetslag med mål att jobba för de mest utsatta i samhället är en otrolig upplevelse. Att arbetslaget dessutom inbegrep en hel massa människor, från de närmaste kollegerna på kontoret, de lokala kollegerna ute i fältarbetet, de på Helsingfors-kontoret till alla er understödare var något av det bästa. Varje framsteg och Guds goda ledning i arbetet gav en otrolig inspiration. Ett fint exempel är Sabina, en ung, funktionshindrad kvinna som först kom till vårt kontor som praktikant från organisationen Forward Looking och nu har fast anställning. Hon är en av de många funktionshindrade, som tack vare organisationens verksamhet har tagit sig fram i livet. Ett stort tack till er i kyrkokören för ert stöd till denna grupp av fadderbarn och – ungdomar. Fortsatt fadderstöd ger flera barn och ungdomar möjlighet att visa att ett handikapp inte är ett hinder för studier och integrering i samhället.

Nu är vi också otroligt tacksamma över att Matteus fortsätter att stöda det omfattande arbete som Finska Missionssällskapet gör i Nepal, även efter att Ben och jag kommit hem. Jag, Mia är tillbaka i sällskapets hemlandsarbete och kommer delvis att besöka församlingarna de närmaste två åren. Den nära kontakten till Nepal fortsätter.

Och medan vi tackar Gud för rågbrödet tackar vi er i Matteus för allt stöd under våra år i Nepal!

Matteus blogg sep16 Sabina i blått

Sabina – nu en i teamet (hon i blå jacka).

 

Text och foton: Mia Westerling

Ben arbetade som regionchef för arbetet i Nepal och Pakistan och Mia som koordinator för det kyrkliga arbetet.

Fastetid

Fastar kristna också? Den fråga får vi ibland svara på här i Turkiet. Inte just den här årstiden, men under månaden ramazan då våra grannar fastar. Då låter de bli att äta och dricka under dygnets ljusa tid. Sedan mörkret fallit både äter och dricker de, och festmat ska det vara! Många talar med värme om fastemånaden som en enda stor familjefest. Så här från sidan sett verkar det vara besvärligt för den som ska sköta ett jobb? Tiden mellan kvällsmaten och morgonmålet är inte lång.

Jag har blivit god vän med en äldre dam som är armenisk-katolsk kristen. I hennes kyrka fastar man enligt givna regler och med omsorg. Hon bjuder mig på fastesoppa, som är gjord på kokta grönsaker, olivolja och pressad apelsin som spad. Smaken är intressant.

På långfredagen lägger man i de armenisk-katolska kyrkorna fram en figur av Kristus nedtagen från korset. Den dagen besöker armenierna enligt traditionen sju kyrkor för att påminna sig om Kristi lidande. Min väninna har i 40 års tid hållit sin kyrka öppen på långfredagen. Nu börjar krafterna sina, men ännu i år tänker hon sittan sina 10 timmar i kyrkan med Kristusfiguren. När jag erbjöd mig att sitta några timmar tillsammans med henne blev hon riktigt glad.

De protestantiska kristnas fasta är mer diskret. I den lutherska församlingen här betonar man att vi ska visa respekt för varandra och behandla varandra väl. Låt oss fasta från stridigheter och ont förtal!

Vi förklarar för folk att vi själva kan bestämma vad vi avstår från under fastetiden, att det inte finns några färdiga regler uppifrån. De har grannarna svårt att förstå, i mångas ögon är fastan sist och slutligen ett sätt att blidka Gud. Vi fastar inte för att få Gud att se till oss i nåd, säger jag. Vi fastar för att påminna oss själva om att vi ska se upp till Gud. Gud glömmer inte oss men vi glömmer honom så lätt.

Tua och Torsten Sandell

 

Livet är inte perfekt

En stor del av året har vi gått igenom något som känts som en ändlös väntan. När allt såg ljusare ut, kom det nya motgångar. Upprepade besvikelser gör att man inte längre vågar vänta på något gott. Därför har väntan på julen i år fått en ny dimension för mig. Jag får njuta av väntan på att fira jul och det faktum att Gud kom till oss. Det är något som hänt och som ingenting i världen kan rubba. Men livet är aldrig perfekt och det var det allra minst för Jesus och hans föräldrar. Betlehem kunde inte ens erbjuda ett värdshus för dem. Jag laborerar med tanken hur de skulle ha det här i Nepal, just nu. Politiska dispyter har gett upphov till att människor får knega sig fram dag för dag utan livsviktiga förnödenheter. Bristen på bränsle av alla de slag är en utmaning. Varje husmor bekymrar sig för vad hon ska koka mat på. Resandet är begränsat och kräver en extra dos av våghalsighet. Josef skulle knappast låta Maria sitta på taket av den överfulla bussen. Nej. Åsnan skulle passa bäst in här. Troligen skulle den heliga familjen få bo, liksom andra familjer, under en presenning i den iskalla natten. Så skulle det vara i ett ”Betlehem” som drabbats av jordbävningen. Kylan skulle tränga in genom märg och ben. Men de skulle välkomnas, helt säkert. Och de skulle få äta av det som finns att få. – Livet är långt ifrån perfekt.  Men Jesus passar perfekt in i bilden. Han passar in i alla våra Betlehem-ställen.

Nu, mer än någonsin, väntar jag på att den fred, som Jesus enligt änglarna kom med, ska bli synlig. Jag skulle så gärna vilja se freden manifesterad mellan folk och länder. Förutsättningarna finns. Gud har ställt allt till rätta mellan sig och oss människor.  Det är en tidsfråga. Aldrig förr har jag stavat så på beskrivningarna om Messias, barnet som föddes och sonen som gavs till oss.  Så här står det skrivet i Jesaja bok kapitel 9: ”Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.” Min otålighet beror på mitt begränsade perspektiv. När vi får vara med om att föra människor närmare varandra, för ökad förståelse och inbördes högaktning, då är vi med om att låta Jesus få födas i det som är vårt ”Betlehem” just nu. Då kan hjärtan öppnas för en personlig relation till Guds son, Jesus. Detta är perfekt väntan.

Stonecutting Dhading June 2015 081

P.s. Vår långa väntan på projektöverenskommelse med staten fick också ett gott slut.

Ben och jag önskar dig en riktigt fridfull julhelg!

Mia Westerling, Kathmandu i advent 2015

Foton: Mia

”Hozana Davut’un oğlu”

”Hozana Davut’un oğlu” sjöng vi på första advent i vår församling här i Främre Asien. Vi väntar på julen, även om den inte innebär några extra lediga dagar för den som har jobb. På julafton  kl. 20 hålls en julbön, och söndagen efter jul blir det ett utvidgat kyrkkaffe, en julfest.

Församlingen vi deltar i är inte stor men sammanhållningen är tätare än i Finland. Det gemensamma språket är turkiska, men medlemmarna kommer från olika länder och de tillfälliga besökarna från ännu fler.  Vid nästan varje gudstjänst sitter någon längst bak och tolkar, oftast till finska eller engelska, ibland tolkar jag till svenska.

Den nya dopklassen började för en dryg månad sedan med fem deltagare samt en person som blivit döpt annanstans men som deltar såsom konfirmationsundervisning. Alla är vuxna och alla har kommit på olika sätt. Någon har blivit medtagen av en vän, en annan har länge deltagit i samtalet i en kristen chattgrupp och en tredje har bara hittat adressen på hemsidan och kommit därför.

Just nu gläds vi också över den nya boken som de turkiska kyrkornas gemensamma råd gett ut (grekisk-ortodoxa kyrkan, katolska kyrkan, de armeniska kyrkorna, den syrianska ortodoxa kyrkan samt de protestantiska kyrkorna ). Den är på turkiska men översatt till svenska blir titeln ”Kristendomens grundläggande principer”. Det är stort att man lyckats enas kring dessa.

Tua och Torsten Sandell

En liten hälsning från oss Westerlingare och våra – och era!- kyrkliga samarbetspartner i Nepal.

För en tid sedan träffades vi alla på höstkonferens och denna gång hade vi mental hälsa som tema. Inledningsandakten hölls utgående från 1 Kor.12:12-14, 21-26 om oss kristna som en enda kropp. Alla presenterade dessutom sitt arbete och framsteg som gjorts under det senaste halvåret. Det var mycket uppmuntrande och beskrivande att se hur vi alla har särskilda uppgifter i Kristi kyrka.

Vi har folk som jobbar med mångsidigt församlingsarbete, söndagsskollärarutbildning, äktenskapskurser och familjearbete, kvinnoledarutbildning, hiv/aids arbete, fredsarbete, ungdomsarbete, utbildning av församlingsarbetare samt fadderunderstöd till både barn och studerande, varav en del funktionshindrade och daliter.

Vi framförde hälsningar från besöken i våra understödsförsamlingar, av vilka Matteus är en, i somras.

Samtidigt bad våra samarbetsorganisationer att få framföra sitt varma tack till er! Mission är teamarbete.

Med önskan om Guds välsignelse!

Mia och Ben Westerling